Knappast en dag går förbi utan att svensk design från efterkrigstiden auktioneras ut för rekordpriser. Ibland noteras dessa rekord i New York, andra gånger i London. Eller så sätts världsrekord i mindre svenska städer som Sundsvall. Att antikviteter har trängts undan till förmån för modern design är ingen nyhet för någon inom inrednings- eller auktionsbranschen, men i Sverige har denna trend kanske gått längre än någon annanstans. En förklaring till detta finns både i den svenska snickartraditionen och de progressiva samhällsidealen, men inget hade hänt utan lite hjälp från Danmark.
I större skala banade den så kallade sociala ingenjörskonsten under de första decennierna av 1900-talet väg för nya inredningsideal och nya typer av möbler i de nya hemmen. En välfärdspolitik med progressiva bostadsprogram kunde knappast inredas med annat än modeller baserade på studier av bostadsvanor och modern människas behov. Den internationella rörstålsstilen som vann mark på kontinenten blev i Sverige snarare ett estetiskt mode än ett absolut brott med traditionerna. På bara några år översattes den radikala maskinästetikken till en mjukare svensk modernism som snart fick namnet "Swedish modern". Kalla stålsmodeller var för strikta för den svenska publiken och blev mer bärare och förmedlare av idéer än fysiska föremål som landets medborgare skulle fylla sina hem med. Med stora skogsområden var det naturligt att ha ett utvecklat inhemskt snickerihantverk vars traditioner sträckte sig flera hundra år tillbaka, både vad gäller möbler för överklassen och för "allmogen". Det var mer naturligt att omfamna ett svenskt modernt ideal med rationella trämöbler.
Carl Malmsten. Karmstolar, Svenska Möbelfabrikerna Bodafors, Swedish Grace
Tiderna hade förändrats, och gamla möbelideal ersattes med nya. Representativa stilinredningar gav plats åt funktionella möbler som passade modern människas behov. Eftersom de flesta aktörer i möbelindustrin var små, ofta snickeriföretag med ett fåtal anställda, var behovet av externa formgivare stort. Flera svenska frilansmöbelformgivare försåg därmed ett flertal tillverkare med nya modeller. Många svenska företag vände sig dock till Danmark för att uppdatera sitt sortiment.
Vid mitten av 1900-talet hade den moderna danska möbelkonsten redan erövrat världen med eleganta möbler, främst i teak, och bidrog påtagligt till att sätta den skandinaviska designen på kartan. Det var inte konstigt att möbelformgivare baserade i Danmark blev kontaktade av en svensk möbelindustri i förändring. Deras bidrag till den svenska marknaden har ibland lyfts fram i översiktsverk men kanske inte fått den uppmärksamhet de förtjänar. I viss mån handlade det om licensproduktion där svenska företag tog upp produktionen av redan existerande modeller i Danmark. Men framförallt kännetecknades produktionen av helt nya möbelmodeller som aldrig tidigare sett dagens ljus. Dessa var till stor del påverkade av ett danskt uttryck, till synes utan anpassning till vad som skulle kunna sägas vara en mer svensk smak. De dominerande träslagen var teak och ek, och senare även rosenträ. Från andra hälften av 1950-talet till slutet av 1960-talet dök många danska namn upp i svenska produktkataloger, och deras skapelser uppmärksammades i facktidskrifter och på utställningar.
Børge Mogensen. “Spanska stolen”
Som exempel på framgångsrika samarbeten mellan danska formgivare och svenska möbelfabriker bör Børge Mogensen och AB Karl Andersson & Söner in Huskvarna nämnas. I december 1954 skrev företagets dåvarande VD, Yngve Malmvall, ett brev som skickades till flera möbelformgivare i Danmark. Mogensen svarade positivt, och redan följande år kunde AB Karl Andersson & Söner presentera de första modellerna i den mycket framgångsrika Øresund-serien, som var mer sparsamt designad än många av de möbler danskarna bidrog med till den svenska marknaden. 1961 lanserade samma företag Mogensens serier i furu, Asserbo, typisk för 1960-talets kantiga ideal och inte riktigt lika dansk jämfört med hans landsmäns bidrag. Mogensen blev något av ett affischnamn i Sverige. Men lika betydelsefulla var samtida som Erik Wørts, som vid den tiden var ganska okänd för den bredare publiken.
Under flera decennier presenterade IKEA storsäljande modeller designade av Wørts. Hans namn och porträtt syntes i katalogerna, men utöver det fick han aldrig mycket erkännande i Sverige. En förklaring till det kan vara att han, som en kameleont, skapade modeller i alla tänkbara stilar. Under många år på IKEA etablerade han aldrig sin egen profil, även om han bidrog med flera modeller som nu betraktas som svenska klassiker. Vid sidan av dessa kan flera andra kända danska möbelskapares namn listas. Gemensamt för dem är ett distinkt danskt uttryck. Bland dessa finns Ib Kofod-Larsen, Hans Olsen, Kurt Østervig, Arne Wahl-Iversen, paret Tove and Edvard Kindt-Larsen, and Johannes Andersen. Den förstnämnde formgav möbler för ett fåtal svenska fabriker, men det är främst hans bidrag till Olof Persons Fåtöljindustri och AB Seffle Möbelfabrik som idag uppskattas på andrahandsmarknaden.
Hans Olsens namn återkommer under 1950- och 1960-talet; i flera fall rör det sig om licensmodeller, men hans namn dyker också upp under början av 1970-talet, då i samband med former som inte har något gemensamt med de danska snickeritraditionerna. Liknande beskrivningar kan ges för Kurt Østervigs bidrag till den svenska möbelindustrin. Flera små svenska möbelföretag anlitade honom, och han formgav både stoppade möbler, sängar och speglar för svenska syften. När det gäller Arne Wahl-Iversen var han ansvarig för flera modeller som såldes av IKEA under några år men lämnade aldrig sina rötter, utan höll sig till möbler i ek och teak. Det internationellt kända paret Tove och Edvard Kindt-Larsen samarbetade likaså främst med Olof Persons Fåtöljindustri och AB Seffle Möbelfabrik, som tack vare dem fick några mycket minnesvärda föremål i sitt sortiment. En särskilt intressant formgivare i detta sammanhang är Johannes Andersen, som för AB Trensums Fåtöljfabrik, under drygt tio år, producerade sittgrupper med ett distinkt uttryck som omedelbart förknippades med sin skapare. Bekväma soffgrupper med särskilt iögonfallande underreden – med svängda soffor som hans signum – presenterades årligen på Svenska Mässan för uppskattade möbelåterförsäljare och ofta en entusiastisk kritikergrupp. För AB Trensums Fåtöljfabrik innebar denna omställning av fabrikens produktion en total genomgripande förändring. Tidigare hade den dominerats av styliserade garnityrgrupper och modernt designade, men måttligt, föremål. För flera mindre svenska möbeltillverkare innebar dessa externa bidrag fabrikernas överlevnad.
"Capri" Johannes Andersen, Trensum Möbelfabrik
Mot slutet av 1960-talet blev de danska bidragen alltmer sällsynta på den svenska möbelmarknaden. Detta var sannolikt ett resultat av en förändrad industri med nya material långt från de gamla hantverksidealen som kännetecknade framför allt dansk möbeldesign. I Danmark var brytningen stark och personifierades av Verner Pantons fantastiska inredningar i ljusa färger. För Sverige skulle det ta några år innan någon dansk hade ett liknande inflytande. När det slutligen inträffade var året 1976. IKEA presenterade Folke-stolen, designad av Niels Gammelgaard. Han skulle senare leda vägen för 1980-talets möbeltrender och positionera sig i frontlinjen med sina tunna rörstålsmöbler. Men, som det ofta händer, det är en annan historia.
Prenumerera på nyckelorden Niels Gammelgaard, Trensum, Ib Kofod-Larsen, Hans Olsen, Kurt Østervig, Arne Wahl-Iversen, Tove and Edvard Kindt-Larsen, Johannes Andersen, Børge Mogensen så kommer vi att meddela dig när nya objekt av dem dyker upp på auktion.
Se pågående möbelauktioner
)