)
I korridorerna på Farley House i östra Sussex känner man fortfarande närvaron av den ojämförbara Lee Miller – en mångsidig konstnär, Vogue-modell, musa, porträttfotograf och fotojournalist under andra världskrigets fasor. I hemmet har det efterlämnats en lapp: "Lee, som fångade mig i sin gyllene bägare, vägen är bredare än den är lång. - Roland". En dedikation från hennes make, Roland Penrose (gifta 1947), en brittisk surrealistisk konstnär och poet, som träffade Miller i Frankrike genom en gemensam vän – Pablo Picasso. Den korta anteckningen fångar, kanske bättre än någon historisk analys, den modiga och banbrytande livsbanan som Miller följde.
)
Lee Miller med sina armékollegor, 1943 (andra från höger). Foto: Wikimedia Commons © U.S. Army Official Photograph
Under 1900-talets första hälft levde Miller i en tid av omvälvande förändringar inom konst, kultur, samhälle och könsroller– mycket i samband med andra världskrigets utbrott. Hennes fotografier dokumenterar inte bara hennes omedelbara samtid i de europeiska finrummen, men också hennes förhållningssätt till en banbrytande form av feminism. Med sin kamera fångade hon sanningen i både vardagliga situationer, men också i de mest brutala scenerna från kriget. Miller lyfte ofta de kvinnliga rösterna och vägrade att vända linsen åt ett annat håll även när det extrema lidandet under krigstiden försiggick inför allmän beskådan. Hon levde kompromisslöst efter sina egna villkor – vilket inte alltid togs emot väl i en mansdominerad, hård värld.
Hennes arv som krigsjournalist (hon var en av de första fotograferna att dokumentera befrielsen av koncentrationslägret Dachau) och hennes arbete med att förmedla offrens berättelser till världen genom British Vogue, har firats i den nyligen släppta filmen "Lee" med Kate Winslet i huvudrollen. Regi och produktion är ett samarbete med Millers son, Anthony Penrose.
Men kanske är det den tidigare perioden i hennes liv – när hon var en del av den avantgardistiska konstkretsen i 1920-talets Paris och deltog i utvecklingen av surrealismen – som är mindre känd idag. Miller flyttade till Paris som student och blev sedan musa och älskare till surrealisten Man Ray. Samtidig utvecklade samtidigt en nära vänskap med Pablo Picasso, som hon ofta fotograferade.
I en postmodern tid, där begreppet "musa" ofta förknippas med en kvinnlig inspirationskälla som betraktas genom den manliga blicken, överskred Millers relation till Man Ray denna traditionella dynamik. Hon var i hög grad ansvarig för att utveckla surrealistiska idéer och influera Man Rays konstnärliga riktning. En av de mest innovativa teknikerna hon skapade tillsammans med honom var solarisation, en effekt som fortfarande används idag och blev Man Rays signaturstil. Även om tekniken fanns tidigare, upptäckte Miller dess potential av en slump när hon av misstag tände mörkrumslampan under en framkallningsprocess. Solarisationens drömlika, dystopiska effekter – där positiva och negativa bilddelar uppstår samtidigt – syns tydligt i verk som Solarised Portrait of Lee Miller (1929), Solarised Portrait of Meret Oppenheim (1932) och Solarised Portrait of Lilian Harvey (1932).
Miller hade också ett stort inflytande på Man Rays berömda Electricité-serie av rayografier och den svartvita film som visades på Bal Blanc-baletten 1930. Senare öppnade hon sin egen fotostudio i Paris och tog över stora delar av Man Rays klientel, vilket gjorde att han kunde fokusera mer på sitt måleri. Under denna period utvecklade hon surrealistiskt fotografi ur ett kvinnligt perspektiv, genom att lyfta vardagliga motiv och skildra kvinnor på ett befriande och stärkande sätt.
Man kan hävda att Miller personifierade surrealismens principer redan innan hon blev en del av rörelsen i Paris. Hon strävade efter att leva fritt från samhällets begränsningar – en central tanke inom surrealismen, som ville skapa en ny värld fri från religiösa och rationella strukturer, där mystik och det undermedvetna stod i fokus.
Lee Millers öga förekommer i Man Rays verk "Object to Be Destroyed" (eller "Indestructible Object").
Millers inflytande på Man Ray sträckte sig långt bortom deras kreativa samarbete. När hon lämnade honom 1932 för att återvända till New York, födde hans förtvivlan några av hans mest ikoniska verk. Object to Be Destroyed, en metronom med ett öga – Millers öga – som rörde sig fram och tillbaka, var en symbol för hans smärtsamma separation. Tanken var att exorcisera sin förlorade kärlek genom att krossa det tickande ögat. Andra viktiga verk inspirerade av Miller var hans Lip-serie, där hennes läppar blev motivet för målningar och skulpturer. Det berömda The Lips tog Man Ray två år att slutföra, med den djupröda färgen som en symbol för frigörelse. The Lovers var ett annat verk där han under flera år bearbetade sin sorg genom att dagligen tillföra nya detaljer.
Observatory Time – "The Lovers", eller mer känd som *"The Lips"*, föreställer faktiskt Lee Millers läppar.
Miller påverkade även andra surrealistiska konstnärer, däribland Jean Cocteau, som gav henne rollen som en levande marmorskulptur i sin film Blodet från en poet (1932). Ironiskt nog kan detta tolkas som en metafor för hennes eget liv – snarare än att vara en passiv och vacker staty, bryter hon sig loss och vägrar att anpassa sig.
En av hennes mest bestående vänskapsrelationer var med Pablo Picasso. Det var under en semester i Antibes 1937 som Picasso introducerade henne för Roland Penrose. 2015 hyllade Scottish National Portrait Gallery relationen mellan dessa tre i en utställning. Det var till stor del Picasso som insåg Millers talang bortom rollen som musa och modell – han lät henne fotografera honom över 1000 gånger under 40 år, både i arbete och privat, vilket var ovanligt då han var mycket medveten om värdet av sin egen bild.
Ofta betraktas Millers liv i separata kapitel – hennes surrealistiska period ses isolerat från resten av hennes liv – men surrealismen genomsyrade hennes hela existens. När hon flyttade till Storbritannien med Penrose i slutet av 30-talet, bidrog hon till att sprida rörelsen där. Efter andra världskriget, djupt traumatiserad av de fasor hon bevittnade i Dachau, återförenades hon med både Picasso och Man Ray, och deras vänskap varade fram till hennes död 1977.
Prenumerera på sökordet Lee Miller, så meddelar vi dig när hennes verk kommer upp på auktion.
Hon sa en gång: "Vart jag än gick, hände det saker". Det känns särskilt relevant idag, i en tid där vi omprövar historien genom en ny lins. Hennes berättelse återberättas nu inte bara som en skildring av en musa eller krigsfotograf, utan som en kvinna med en enorm handlingskraft, som konstruerade sitt eget liv på sina egna villkor – en inspiration för dagens kvinnliga konstnärer.
)
)
