)
Paris vid det förrförra sekelskiftet. En brusande, blommande, gyllene kittel av konst, litteratur och kultur. En stad som med bara några års mellanrum stod som värd för två världsutställningar. Till den första, som hölls 1889, uppfördes ett 300 meter högt torn av järn, en märklig fackverkskonstruktion världen tidigare aldrig hade skådat. En svårsmält nyskapelse för somliga. Debattörer och belackare propagerade för en snar rivning men tornet blev kvar och snart också en symbol för staden. Den tiden har kommit att kallas för La Belle Époque. Konstnärer från kontinentens alla hörn reste dit för att insupa och bli en del av de nya idéerna och strömningarna som diskuterades på stadens caféer och visades på teatrar och gallerier.
Men alla som kom till Paris var inte målare, författare eller poeter. Den här berättelsen handlar om Vilhelm Holmgren som kom till Paris som dekoratör men som i det livgivande kulturepicentret blev bildkonstnär på plats.
Vilhelm Holmgren (1863-1943), självporträtt inköpt 1993 av Nationalmuseum
Vägen till hantverket
Vilhelm Holmgren växte upp i Stockholm under svåra förhållanden. När han var sex år gammal blev han föräldralös och kom då att omhändertas av en sjökaptensänka. Efter skolgången sökte han sig till Rörstrands porslinsfabrik och lär där ha fått måla så kallat överskottsporslin. I de tidiga tonåren skrev han in sig vid Tekniska skolan och fortsatte efter det att gå som målarlärling och år 1883 erhöll han ett gesällbrev som dekorationsmålare. Sex år senare ankom han till Paris för att dekorera den svenska paviljongen på världsutställningen. Paviljongen var typisk för sin tid, ritad av Hugo Rahm som en tämligen ordinär trävilla, rikligt försedd med snickeriglada detaljer. För Holmgrens del följde ett antal uppdrag på hemmaplan. Bland annat ingick han i den stab av dekoratörer och konstnärer som under Isak Gustaf Clason utsmyckade Hallwylska palatset, en i överflöd påkostad privatbostad i centrala Stockholm, färdigställd år 1898.
I detta porträtt från år 1917 låter sig Holmgrens bakgrund som dekorationsmålare skönjas i den gröna fonden.
Återkomsten till Paris
Två år senare återvände Holmgren till Paris. Nu för att bli konstnär. Under det nya seklets första årtionde gick han som elev till Fernand Cormon, Jean-Antoine Injalbert och Ferdinand Humbert. Om den första kan beskrivas som verkande i en traditionell akademistil, den andre mer av en realist så har den tredje, Humbert, framställts som en av den parisiska damvärldens mest anlitade konterfejare.
Bevaka sökordet Vilhelm Holmgren så meddelar vi dig när objekt ligger ute för auktion
Vilhelm Holmgren var en lyhörd elev och kom 1905 och 1906 att delta i Parissalongen. Bland hans motiv från denna tid ses flera porträtt av hustrun Marie Jeanne Ferrand. Några år senare flyttade de till Stockholm och år 1912 visades Holmgrens måleri hos Salong Joël i den svenska huvudstaden. Det blev den enda större separatutställningen för Holmgrens del.
)
Hustrun Marie Jeanne Ferrand avbildad in hans ateljé i Paris. Aktuell på Stockholms Auktionsverks "Lilla Kvalitén" 5-16 februari 2025.
Levnadsöden liknande Holmgrens finns det gott om i den svenska konsthistorien. Jämte de allra mest namnkunniga, så reste ett stort antal svenskar till Paris för att få en skopa av innehållet i den där brusande, blommande, gyllene kitteln. När historien skrivs är det lätt hänt att dessa individer suddas ut och glöms bort. Men om man går de enskilda bildskaparna och skulptörerna nära och följer dem i fotspåren, framträder ofta intresseväckande konstnärskap värda att lyfta fram. Och vem vet, Holmgren kanske har framtiden för sig?
)
