Svenska klubben i Paris: Del II

Temaauktionen “Svenska klubben, Paris - en konsthistoria” blev en av Stockholms Auktionsverks “white glove sales” under 2025 och nu följs den upp med “Svenska klubben, Paris - del II”. Svenska klubben kommer inte fortsättningsvis att ha en fast lokal i Paris varför konsten behöver hitta nya hem. Precis som förra auktionen kommer alla föremål säljas utan bevakningspriser.

Fransk kultur har länge spelat en avgörande roll för Sveriges konstliv. Redan från medeltiden, då svenska studenter reste till Paris, har utbytet mellan våra länder varit intensivt och mångfacetterat. Spår av detta utbyte syns både i svenska museer och i franska institutioner, såsom Centre Pompidou med den legendariske museimannen Pontus Hultén (nu aktuell med en utställning på Grand Palais). Den svenska konstnärskolonin i Paris har under flera epoker varit ett kulturellt nav – ett fenomen som också speglas i Svenska klubbens konstsamling i Paris.

Från 1870-talet och framåt blev Frankrike åter centrum för svenska konstnärers utlandsvistelser, efter att Rom och Düsseldorf tidigare varit de främsta destinationerna. Paris lockade med Salongerna, där franska staten köpte verk till museer över hela landet. Svenska konstnärer som Alfred Wahlberg, Per Ekström, Allan Österlind, Carl Larsson och Ville Wallgren sökte sig till metropolen, ofta samlade i förorter Barbizon och senare i Grez-sur-Loing. Flera av dessa konstnärer bröt med Konstakademien i Stockholm i protest mot dess konservativa hållning. De kallade sig "Opponenterna" och bildade 1886 Konstnärsförbundet och flera av dessa händelser utspelade sig i Frankrike.

Samtidigt började den svenska närvaron i Paris breddas – från att främst ha bestått av konstnärer och vetenskapsmän inkluderades nu även hantverkare och industriella representanter. Det blev naturligt att inrätta en mötesplats: Svensk-Norska sällskapet grundades 1891 och efter unionsupplösningen kom den byta namn till Svenska Klubben. När stadgarna för Klubben skrevs 1891 gjordes detta hemma hos Julia Beck - trots att kvinnor inte tilläts bli medlemmar förrän 1936.

Klubben inreddes delvis med bidrag från konstnärer och från Alfred Nobel. Redan första året pryddes lokalerna av verk som Per Hasselbergs skulptur Grodan och 1895 bevittnades Nobels testamente av ett antal av klubbens medlemmar b.la. Klubbens förste ordförande Sigurd Ehrenborg. Konstsamlingen växte snabbt och inköp gjordes av verk av Gustav Albert Andersson, Alfred Wahlberg, Axel Hägg och Mauritz Lindström och Anders Zorn för att nämna några. Tallriksporträtten – målade mellan 1894 och 1908 – är ett kapitel för sig. Totalt målades 38 tallrikar, varav sex finns bevarade idag. Bland de mest kända är Carl Larssons porträtt av konsul Otto Broms.

På 1890-talet blev även norska konstnärer som Fritz Thaulow, Johannes Grimelund och Hans Heyerdahl aktiva i klubben, vilket speglade klubbens dåvarande namn: Svensk-Norska Sällskapet. Nils Forsbergs patriotiska och antimilitaristiska målningar, där flera klubbmedlemmar stod modell, visar tydligt hur konst och samtidshistoria vävdes samman.

Under 1910-talet uppträdde den nya generationens modernister på Parisscenen – Isaac Grünewald, Einar Jolin, Nils von Dardel och Rolf de Maré – vilka alla knöts till Svenska klubben. Dessa konstnärer, influerade av Cézanne, Gauguin och van Gogh, kom att forma nya riktningar i svensk konst.

Maison Watteau, grundat 1923 i Montparnasse, blev ett nytt kulturellt nav där svenska och franska konstnärer levde, arbetade och ställde ut tillsammans. Initiativet stöddes av Konstakademien och samlade namn som Grünewald, Otte Sköld, Otto G. Carlsund och Fernand Léger. Även Pablo Picasso, Matisse och van Dongen fanns bland gästerna vid husets många fester. Men konstnärstemperamenten var starka, och efter att stödet drogs in 1935 stängdes verksamheten.

Samtidigt spelade Tessininstitutet, grundat av Gunnar W. Lundberg, en växande roll som mötesplats för svensk konst i Paris. Under andra världskriget blev Svenska klubben åter en samlingspunkt, även om verksamheten låg lågmäld. Flera konstverk donerades under denna tid, bland andra av Anders Österlind och Eero Snellman. Under Paris befrielse hjälpte Lundberg till att rädda klubbens samlingar undan skador genom att rulla dem till säkert förvar.

Efter kriget sökte sig en ny generation till Paris: Gustaf Rudberg, Lennart Rodhe, Bengt Lindström och Ulf Trotzig. De fascinerades av ljuset, bullret och färgerna i ett Paris som var raka motsatsen till det tysta Sverige. Många slog sig ner i förorter som Villiers-le-Bel och Saviagny-sur-Orge, men få sökte sig direkt till Klubben, vars atmosfär upplevdes som mer traditionell.

Inför 100-årsjubileet 1991 beställdes en minnesmedalj av Gudmar Olovson samt en litografi av Lennart Jirlow – En skål i brännvin och champagne – där de första exemplaren överlämnades till kungaparet och Prins Bertil. Svenska klubbens konstsamling har genom åren vuxit organiskt – ibland genom inköp, oftare genom generösa donationer. Likt ett levande arkiv speglar den över hundra år av svensk konstnärlig närvaro i Paris.