Sven-Arne ”Höken” Hökenström - retrospektivt

En social särling med uppenbar avsky för snobbism
Farsta, en vinterkväll 2025. Jag är ute med hunden och möter av en slump en
gammal kompis och en vän till honom. Vi hälsar och pratar om att vi fått höra att
Höken gått bort. Kompisens vän drar sig till minnes att han som själv som ung
spoling fått syn på Höken när han hängt på stan, och då ropat ”Är det inte Höken?”
Svaret lät inte vänta på sig: ”Javisst fan är det Höken!”
Höken var en kulturpersonlighet, och en kändis i flera olika subkulturella kretsar, och
hade bland annat figurerat som karaktär i Gunnar Lundkvists debutseriealbum ”Klas
Katt i Hell City” (1979). Jag undrar vilken annan konstnär som skulle kunna få frågan
från en grupp ungdomar, eller för den delen kunnat leverera samma självklara svar.
Och vi kände honom just som Höken, i bestämd form, singularis. För honom själv var
namnet också en frihetssymbol, berättar han i en dokumentär från slutet av 1970-
talet.
Det kan framstå som osannolikt, men Höken lyckades göra det arketypiska, närmast
banala rovfågelnamnet till sin pseudonym, och vi accepterade det som hans namn.
Det kan ha berott på att Höken både som konstnär och som kulturpersonlighet
framstod som lite större än det vardagliga livet. I alla fall var det så jag uppfattade
honom när jag lärde känna honom under sent 1980-tal. Då var han redan
legendarisk som pionjär inom brigadmåleriet, och nyutnämnd rektor för
Kungsholmens graffitiskola. Jag själv var en tonårig graffitimålare som tillsammans
med några vänner fick måla i ett av rummen. Hökens bullrande röst, med sin
utpräglade söderortsdialekt, ekade genom salarna, och styrde verksamheten. Jag
minns det som igår, när jag nu hör hans röst i ett inslag på SVT efter hans bortgång:
”Sätt i gång och teckna nu, för nu har det kommit in färger!”
En annan anledning till att konstnärpseudonymen Höken varken framstod som
storvulen eller banal var att den samtidigt gick att förstå som ett smeknamn: han
hette Sven-Arne Hökenström, vilket han också signerade många av sina verk med.
Sven-Arne Hökenström alias Höken föddes 1947 och växte upp i Aspudden, en vid
tiden illa beryktad förort. I Rainer Hartlebs första dokumentärfilm ”Jag bor på
Hägerstensvägen” (1970) tecknas bilden av en hårt förslummad stadsdel, dit endast
”människor med låga krav” flyttar. Med dagens språkbruk var Hökens Aspudden
under hans uppväxt ett utanförskapsområde, och jag tror att det var härifrån han fick
med sig ett underifrånperspektiv och ett engagemang för de som inte riktigt passade
in i samhället.
Här kan det vara värt att påpeka att han var verksam som autodidakt pedagog, och
att han förutom rektor för flera olika graffitiskolor även var engagerad som
boxningscoach – och som lärare i måleri inom föreningar som Kriminellas Revansch i
Samhället och Nobba Brass och Nubbe. Och den kulturpersonlighet och kändis han
blev i en svensk undergroundoffentlighet byggde lika mycket på hans roll som
pedagog som den som konstnär. I båda rollerna var han också själv något av en
särling: å ena sidan socialt aktiv och förankrad i många olika sammanhang, och å
andra sidan en outsider i relation till kulturella kotterier och konstnärliga grupper.
Jag minns att jag under första halvan av 1990-talet besökte en utställning av Höken
på ett galleri på Kungsholmen. På plats fanns ingen gallerist men väl konstnären

själv. Jag hade själv just börjat studera konsthistoria, och minns ett fint samtal om
hans konst och hans konstnärliga förebilder, och om några av de graffitimålare som
vi båda kände och beundrade. Efter en stunds samtal förstod jag att han antagligen
hyrt lokalen och själv arrangerat sin egen separatutställning. Nu inser jag att han
aldrig haft något längre samarbete med någon gallerist eller curator, utan föredrog att
själv sälja sina verk utan mellanhänder. Det är knappast den lättaste eller mest
framgångsrika karriärvägen i dagens professionaliserade konstvärld, men sannolikt
den för honom enda möjliga.
Redan i relation till det brigadmåleriet framstår han som en särling. I en
utställningskatalog från Kulturhuset beskriver konstkritikern Leif Nylén brigadmåleriet
som del av 1970-talets alternativrörelser och ”den stadskamp som kulminerade i
ockupationen och så småningom stormningen av Mullvaden 1978”.
I Bengt Olvångs konsthistoriska översiktsverk ”Våga se! Svensk konst 1945–1980”
från 1983 är beskrivningen likartad: brigadmåleriet är ”en fortsättning och
vidareutveckling av de idéer om gatukonst som föddes under det stormiga året
1968”. Bland de kollektiv och grupper som Olvång beskriver så är Höken ett av få
individuella konstnärskap, och författaren menar att Höken ”försökt ge betongen ett
mänskligt ansikte genom att spreja porträtt och komiska seriefigurer på den. Den
rödnäste clownen med sin fiskmås på Mariatorgets T-banestation är den mest
poetiska av dem jag sett”. Det var för övrigt just vid Mariatorget som ”stadskampen”
om kvarter Mullvaden stod.
Höken framstår som både inne i och samtidigt lite utanför brigadmåleriet. Intresset för
form och stil, för tunnelbanan som plats, och användandet av den individuella
pseudonymen hade Höken gemensamt med det graffitimåleri som han också
förknippats med, inte minst efter hans roll som rektor på graffitiskolan.
Leif Nylén konstaterar också att det finns vissa likheter mellan brigad- och
graffitimåleriet, till exempel i det oftast olagliga målandet och organiserandet av
grupper – i crews respektive brigader, men påpekar att skillnaderna också är stora:
”om brigaderna gjorde innehållet till stil så är själva stilen graffitimåleriets innehåll”.
Även i relation till graffitin så framstår Höken som en outsider. I Staffan Jacobsons
konstvetenskapliga doktorsavhandling ”Den spraymålade bilden” beskrivs Höken
som en av flera mer traditionellt skolade konstnärer (bland andra Jean-Michel
Basquiat och Harald Naegeli) som ”gör bilder som hjälpligt utnyttjar den tekniska och
formalistiska koden men med ett innehåll som är mer opåverkat av graffitiikonografin
[…] de spelar ’ett annat språkspel’ som Wittgenstein kunde ha sagt; åtminstone
spelar de på en annan planhalva”.
Hökens formspråk och estetiska ideal, med tydligt inflytande från tidiga modernistiska
riktningar som surrealism, impressionism och expressionism, skiljer sig från graffitins
bokstavscentrerade och, i vid mening, mer postmoderna måleri. Att bedöma Hökens
bilder i relation till graffitimåleriet blir utifrån Jacobsons resonemang varken till fördel
för Höken eller för graffitin.
Att Höken haft en annan bildningsgång än flertalet graffitimålare stämmer sannolikt,
men någon traditionell konstskolning handlar det ändå inte riktigt om. Vid sidan av ett

par kortare förberedande konstskolor hade han sin längsta utbildning som
kulissmålare vid Kungliga Operan.
Hökens avsmak för kotterier och snobbism ska inte tolkas som ett uttryck för
bristande självförtroende eller självuppskattning. Han besatt både självmedvetenhet
och integritet, tydligt inte minst i de många tidningsartiklar som finns om honom från
tidigt 1970-tal och framåt. Det syns också i samarbetet med musikern och
vissångaren Bernt Staf i början av 1970-talet. Till albumet ”Vingslag” (1972) har han
gjort en surrealistiskt influerad målning, där konstnären själv syns i nedre höger hörn,
målandes en triptyk, som också tycks utgöra ett fönster mot världen. På skivan är
han också tydligt erkänd som en av upphovspersonerna. Bernt Staf har också
beskrivit att skivan skapas i ett nära samarbete med Höken, som sannolikt också har
inspirerat till dess titel.
Utifrån och i efterhand så tycks det som om Höken alltid gick sin egen väg, in i
många sammanhang och grupper utan att någonsin fullt ut bli en del av dom. Han
hade långvariga vänskaper och nära samarbeten med graffitimålare som Brain och
Christian Lajozz. Visst kan vi kalla honom graffitimålare, såsom han benämns på
Wikipedia, eller som brigadmålare. Ingen av benämningarna är helt felaktiga – men
knappast heller helt rättvisande.
Konsthistoriskt skulle jag hellre placera honom i en tradition av särlingskonstnärer
såsom Lim-Johan, Primus Mortimer Pettersson och Victoria Nygren. Eller kanske
ännu hellre naivisten Olle Olsson Hagalund. Precis som Höken hade Olsson
Hagalund både ett intresse för och bakgrund inom scenografi och kulissmåleri. Hos
båda finns också ett måleri som kombinerar det poetiska med det berättande, och
inte minst en solidaritet med de som kommit på kant med det moderna samhällets
rationalitet och utveckling.
Men Sven-Arne Hökenström, alias Höken, framstår till syvende och sist mer en
särling bland särlingar, och hans måleri bedöms nog allra bäst i relation till honom
själv: en socialt begåvad särling med ett både poetiskt och berättande måleri, och en
uppenbar avsky för snobbism och kulturell högfärdighet. ”Javisst fan är det Höken!”.
Jacob Kimvall, filosofie doktor i konstvetenskap, lektor vid Konstfack
Auktion: 21 september
Visning: Crafoord Auktioner Stockholm, Galoppvägen 3, Täby,
måndag-fredag 13-17 samt lördag 11-14 (september)