Carl-Harry Stålhanes unika målade pjäser

Carl-Harry Stålhane var en konstnär med flera olika perioder. Han behärskade flödigt måleri, minimailstiskt stengods, brutalism, finkänsliga kineserier och restaurangserviser. Under sina 50 år som keramisk konstnär gick han igenom otaliga uttryck. Vem var han egentligen? Vilken Stålhane är den äkta? Det är fel fråga. För det första är det din smak som avgör. Den Stålhane du älskar kan någon annan tycka är skräp och tvärtom. En Stålhane kan vara en skir kaffekopp eller en jättelik stengodsvägg. Han ritade slanka vaser och ruffiga chamotteklumpar. Allt hänger på i vilken tid han verkade. Han var flyhänt, impulsiv och ojämn. Mästerverk står emot stolpskott, finess mot slapphet. Stålhanes mångsidighet gör honom till en spännande och ibland förbryllande konstnär. VI måste se honom mot bakgrund av Rörstrand-fabrikens glupande hunger efter nyheter, speciellt under 1950-60-talen. Formgivarna pressades av fabrikens försäljare som hade stor makt över produktionen. De avsökte marknaden under sina årliga säljresor, såg vad som sålde, såg andra fabrikers framgångar, bad konstnärerna om liknande uttryck. Så blev det ännu ett havdant askfat och rätt ful vas…

Carl-Harry Stålhane (1920-90) kom som 18-åring till Rörstrand 1939. Han gick aldrig på någon fristående keramisk skola, utan internutbildades på fabriken under den konstnärlige ledaren Gunnar Nylund. Fabriken hade just då etablerat sig i Lidköping och investerat enorma summor i en ny fabrik, placerad på en soptipp vid Vänerns strand. Kriget räddade fabriken. Importen från utländsk keramikindustri avbröts. Affärerna började gå lysande, trots beredskapstidens ransoneringar. Avspärrningarna skapade också en längtan efter idylliska och romantiska uttryck. Inte sällan sökte sig konstnärerna bakåt till sagor och myter och drömska scener inom teater och historia.

Gunnar Nylund var ingen målande konstnär, utan ritade former som hans stab av målare utförde.
En populär serie var Flambé, ett dovt gulddekorerat prydnadsgods med drömska motiv i art deco-stil: nakna damer, vikingar, bönder på sädesfält, en ofta ganska kitschig bildvärld som senare kom att hamna i skäms-skugga, men som idag uppskattas för sin både snygga och roliga tidstypiskhet - och det utsökta hantverket. Stålhane var en av de dekoratörer som målade originalmotiv på Flambé.
Han utförde också blomsterdekorer på ljusa former i serien Botanica, enklare konstgods som vi kan hitta på loppisar idag. Här kanske Stålhane hade försvunnit ur historien som en av många fabriksdekoratörer, om inte Isaac Grünewald hade klivit in på fabriken på hösten 1942.

Det var beredskapstid. Nationalmuseum i Stockholm var utrymt ifall staden skulle bombas. En idé föddes att Rörstrand skulle visa sin historia på en stor utställning. För att förgylla varumärket behövdes ett dragplåster, någon som kunde förnya och spetsa fabrikens profil. Kritikern Gotthard Johansson tipsade om konstnären Isaac Grünewald, som då hade slutat en tioårig tjänst som professor på Konstakademien och öppnat egen målarskola. Grünewald med sin espri svepte in i fabriken och målade schvungfullt på stora ljusa former, ritade av Nylund. Det kallades fajans. Rent tekniskt missvisande, då det inte var lergods med tennglasyr, utan vitglaserat flintgods, men estetiskt hörde måleriet hemma i fajansernas flödande, måleriska värld. Gustavsbergs Wilhelm Kåge och Stig Lindberg hade gjort succé våren 1942 med äkta fajanser, målade fritt och frejdigt i alla möjliga uttryck, från sagolik surrealism till sydamerikanska och antika influenser. Grünewald tog upp kampen. ”Nu ska vi ta mig tusan måla fajanser vi också”. Hans unikat premiärvisades på Nationalmuseum våren 1943. Gustaf den V:e var tveksam, det var alltför vågat och modernt. Publiken älskade det.

Men hur skulle succén följas upp och bli en lönsam fabriksprodukt? Grünewald var flitig, han målade nere i Lidköping, men också på gods som sändes till hans ateljé i Saltsjöbaden. Men det behövdes mängder av föremål, serier, lägre priser. Här kom Carl-Harry Stålhane in i bilden. Han hade debuterat på Nationalmuseum, i skuggan av Nylund och Grünewald, och hans flinka begåvning passade till att utföra måleri efter Grünewalds förlagor. Så skapades serien Colora med så många som hundra exemplar av varje motiv. Måleriets frihet gjorde egentligen varje föremål unikt, men det klassades ändå som ateljégods. Även konstnärerna Oscar Dahl och Lars Thorén utförde Colora. Grünewald såg Stålhanes begåvning och tog honom under sina vingar. Det var smickrande för den brådmogne småstadstalangen att hamna i stjärnan Grünewalds glans. Stålhane fick resa till Stockholm och studera staffllimåleri på Grünewalds målarskola 1944-45 och han fick hjälpa till med dekorationsarbetet på Kungliga Teatern 1944.

Framgången gav Stålhane status på Rörstrand. Hans position tog några kliv uppåt från assistent till konstnär i egen namn. Hans första uttryck var just måleriet på unika pjäser från 1940-talet.
Nu var det inte längre tolkning och efterbildning av förlagor, utan Stålhanes egen fantasi och uppfinnarglädje som fyllde keramikytorna på väldiga fat, urnor, vaser, amforor, terriner, kannor. Det var sagomotiv, antikt inspirerade porträtt, Harlekin-figurer, sydländska kvinnor, aktstudier och blomster mot abstrakta bakgrunder, allt i en förtjust och färgstark tromb av influenser och inspiration. Det är ungt, det är ojämnt, men fyllt av liv. Stålhane var 23, 24, 25, 26 och frågan är om han någonsin varit så fräsig och ärligt naiv? Han var uppladdad och stilistiskt impregnerad av sin läromästare, men frisläppt på vita ytor och det blev ett märkvärdigt och förtjusande måleri.

Mitt i denna utveckling omkom Isaac Grünewald i en flygolycka i Oslo 1946. Det är som om katastrofen fick Stålhane att skifta uttryck. Kanske kände han också av nya stilsignaler från bortom de öppnade gränserna? Jazz, abstrakt måleri, Picasso flödade in. Stålhane gick in i en ny period där slankt, modernistiskt stengods i Nylunds anda blev ett nytt fokus. Impulserna och tempot från Grünewald skulle aldrig lämna Stålhane, som återkom till måleri på keramik och dukar i senare perioder. Krigsårens fantasimåleri glömdes bort. Det är spännande och rörande att återigen se de här tidiga verken från Stålhanes ungdomsår, en påläggskalv på konstnärligt grönbete i fabriken.

• Petter Eklund, författare till biografin "Stålhane", Carlssons förlag 2006.