Edvin Öhrström

1906–1994

Edvin Öhrström var en pionjär inom glaskonst, skulptör, tecknare och grafiker. Hans mest kända verk är den 37,5 meter höga glasobelisken på Sergels Torg i Stockholm. Detta konstverk, som i folkmun kallas “Pinnen”, heter de facto “Kristall, vertikal accent i glas och stål”, och har kommit att bli en stadssymbol för Stockholm. Förutom denna monumentala konst är han ihågkommen för att ha utvecklat tekniken för det så kallade arielglaset. Många hävdar att det var Edvin Öhrström som var fadern bakom arielglasets uppkomst, medan andra menar på att det var Vicke Lindstrand, båda verksamma vid Orrefors under samma tid.

Öhrnström växte upp i Halmstad, i en familj där pappan var hantverkare vid järnvägen. I 20-årsåldern arbetade Edvin vid järnvägen, men flyttade efter några år av hårt slit till Stockholm för att studera teckning vid Tekniska skolan, och skulptur på Konsthögskolan. Hans lärare var bland annat Nils Sjögren och Carl Milles. Han fortsatte sina studier utomlands, främst i Frankrike, och läste bland annat under den moderna konstens fader; Fernand Léger.

Efter sin gedigna utbildning återvände Öhrström till Sverige och var från 1936 verksam vid Orrefors. Glasbruket hade haft en uppfinningsrik glansperiod efter att ha utvecklat graal-tekniken ur överfångsglas, och fått internationell uppmärksamhet under den stolta Swedish Grace-perioden. Simon Gate och Edward Hald lämnade efter ett stort och brett intresse för Orreforsglas, och banade väg för nya talanger som Vicke Lindstrand och Edvin Öhrström. Tillsammans med mästaren Knut Bergqvist, som 1916 blåste de första graalglasen, tog Öhrström och Lindstrand vidare blåstekniken till vad som kom att bli arieltekniken. Efter att ha experimenterat med de luftbubblor som bildas i överfångsglaset, jobbade man fram en metod att låsa in bubblorna i de slipade eller graverade mönstren. Namnet “Ariel” hämtades ifrån Shakespeares pjäs “Stormen”, en pjäs som Vicke Lindstrand fru medverkade i under tiden. Ariel var namnet på luftens ande. 1937 blåstes de första arielglasen på Orrefors, och Öhrström var verksam vid glasbruket fram till 1957.

Under andra världskriget var det som bekant ont om förnödenheter och förbrukningsmaterial, produktionen på glasbruken minskade, och exportförbudet försvårade försäljningen. Hemmamarknaden blev det primära målet. Efter krigets slut blomstrade dock exporten, och svenskt glas med sina nya blåstekniker blev vida känt och utställt. Öhrström blev på så vis en internationell kändis med sitt robusta och färgstarka konstglas.

När Stockholms stad lät bygga om huvudstadens centrum efter den stora Norrmalmsregleringen, uppstod ett tillfälle som skulle bli betydande för Öhrström’s karriär. Hötorgsskraporna och Kulturhuset tornade upp över Stockholm city, och den nya fontänen på Sergels torg invigdes 1968. En tävling utlystes för att smycka stadsbilden ytterligare, en tävling som vanns utav Öhrström. Han ritade en stålkonstruktion med 60 000 glasprismor och belysning, 37,5 meter hög och 130 ton tung. Detta var en enorm beställning för Lindshammars glasbruk, där Öhrström var verksam under 1970-talet. Glasmomumentet placerades mitt i Sergel-fontänen 1974, och sprider sitt ljus och glans över Stockholms myllrande innerstadsliv än idag.

Öhrström har även skapat offentlig konst på andra platser i landet, såsom Lund, Malmö, Halmstad, Uppsala, och många fler städer, huvudsakligen sten- och bronsskulpturer.

Vad många inte vet är att Edvin Öhrström har ritat flera mynt, till exempel femkronan och enkronan med Gustaf VI Adolfs profil.

Edvin Öhrström’s konstglas har länge varit heta samlingsobjekt, i synnerhet de tidiga arielglasen från 30-talet, och fram till den stora exportperioden efter andra världskrigets slut 1945. Unika objekt kan komma upp i höga summor, men med en lång och produktiv period på Orrefors, finns även många fynd att hitta på auktion.