92. ESTER HENNING. Stenblock och träd, färgkrita på papper, 26 x 33 cm.
Auktionen är avslutad, men kanske gillar du följande föremål?
92. 2675380. ESTER HENNING. Stenblock och träd, färgkrita på papper, 26 x 33 cm.
Bilder
92. 2675380. ESTER HENNING. Stenblock och träd, färgkrita på papper, 26 x 33 cm.
Beskrivning
ESTER HENING
1887-1985
”Stenblock och träd”
Stämpelsignerad E H. Färgkrita på papper, 26 x 33 cm.
Ester Henning - ett gripande livsöde och en obändig skaparkraft som trotsade en livslång tillvaro i en nedbrytande mentalsjukhusmiljö och skapade något av det mest berörande inom svensk 1900-talskonst.
Ester Hennings livsöde hör onekligen till svensk konsthistorias mest gripande. Hon föddes 28 oktober 1887 i Yngshyttan, norr om Filipstad, som dotter till skomakaren Carl Johan Henning och hans hustru Lovisa. Paret fick totalt åtta barn och man levde under mycket små omständigheter. Efter fyra år i folkskolan skickades Ester i väg till Mora, där hon redan i 12-13-årsåldern fick börja ”sin bana som tjänarinna hos främmande människor”, för att använda konstnärinnans egna ord. Hennes fallenhet för att rita uppmärksammades och uppmuntrades av en matmor i ett av de hem där hon arbetade. Från 1900 till 1911 bodde Ester i Mora och det har spekulerats mycket om den påverkan som Zorn eventuellt kan ha haft på hennes konstnärsdrömmar.
1911 begav hon sig till Stockholm, där olika arbeten varvades med fyra terminers sporadiska studier vid Tekniska skolan. Under studierna hade hon visat störst intresse för figurmodellering och det var också inom denna konstart som Ester uppmärksammades i en artikel i Idun 1915 med titeln ”Från automatdiskerska till skulptris. Ester Henning och hennes konst”. Av artikeln framgår de stora umbärande som hon fick utstå på de olika arbetsplatserna. Situationen skulle dock komma att bli än värre. Arbetslös och utfattig blir Ester den 17 april 1916 vid Riddarhustorget anhållen för ”mot konstapeln Jansson förövat våld”. Dagen därpå förs hon till Katarina sjukhus ”för sinnessjukdom”, som det står i polisrapporten. Efter fem veckor skrivs hon ut som frisk, men med diagnosen Dementia praecox, det vi i dag kallar schizofreni. Tre år senare måste hon åter tas in på mentalsjukhus, denna gång på Säters hospital. Ester hade då haft vanföreställningar om att föräldrarna försökte hypnotisera henne till att ”bli konstig” och hon hade som en följd av detta skurit av elledningarna i föräldrarnas hus och slagit en stekpanna i huvudet på sin mor.
Under de tre-fyra första åren på Säter fortsätter Ester Henning sitt konstnärliga skapande, men sedan förvärras hennes tillstånd markant, hon slogs, var ”nyckfull” och ”hållningslös” och sprang omkring naken. Efter sex år på Säter hamnar hon på Uppsala hospital, som bland sina patienter tidigare hade sett namn som Gustaf Fröding och Ernst Josephson. Därefter tillbringar hon några år på Långbro. När det nybyggda Beckomberga - ett av Europas största mentalsjukhus, med plats för över 1600 patienter - öppnar 1932 flyttas Ester dit. Hon är då autistisk och periodvis även mutistisk. Ester Henning hamnar först på en avdelning för ”slöa och osnygga”, men efter en tid överflyttas hon till en kronikeravdelning, avdelning 22. På avdelningen fanns en övervakningssal med åtta sängar och denna dystra miljö skulle komma att bli Ester Hennings hem i över 40 år.
Det underliga inträffar dock att denna nedbrutna kvinna, i en allt annat än inspirerande anstaltsmiljö, kommer att skapa konst som hör till vårt lands mest fascinerande och gripande. Allt sker tack vare kuratorn Janny-Lisa Clason, som när hon 1936 anställs vid Beckomberga får höra av personalen om hur Ester hade försökt rita med en kolbit på toalettpapper och hur hon hade mosat blomblad mellan sina fingrar och tecknat med växtmassan på undersidan av stolsitsarna. Den framsynta kuratorn ser till så att Ester får färgkritor och papper. Därmed ges förutsättningar för konstnärinnan att börja skapa på riktigt.
Ester Hennings motivvärld blir av förklarliga skäl begränsad till den miljö som fanns inom sjukhusets murar. En stor del av hennes produktion föreställer vyer med Beckombergas kasernliknande paviljonger. Sittande i sängen fångade hon dessa miljöer, som hon kunde se genom fönstret i sovsalen. Ett och annat blomstermotiv förekommer också. En betydande motivkrets utgör hennes skildringar av medpatienterna. De flesta porträtten tillkom utan modellens vetskap. Ester brukade sitta i ett hörn av dagrummet och under lång tid iaktta och studera de andra patienterna, för att sedan med sina färgkritor hastigt fästa någons drag på papperet. Porträtten var ofta en sammansmältning av aktuella kännetecken och minnesrester från tidigare möten med den avbildade. Inte minst förekommer det avtryck av konstnärinnans eget känslotillstånd i dessa verk. För Ester betydde porträtten något annat än avbildning. Hon stod i ett särskilt magiskt förhållande till bilderna och inledningsvis vakade hon över dem och lät ingen utomstående varken få se eller förvärva dem.
Konstnärinnans snabba och expressiva arbetssätt ger porträtten en slående nerv. De tycks närmast vibrera av en livskraft, som kullkastar den gängse bilden av mentalpatienter som nedbrutna till kropp och själ. Ester såg kanske sin egen obändiga kraft även hos medpatienterna eller så lät hon överföra den till dem i porträtten.
Många av Ester Hennings motiv är utförda med täta skurar av streck och dessa bilder ger klara associationer till de febriga målningar som Sigrid Hjertén skapade under sina sista aktiva år. En av Esters medpatienter på avdelning 22 på Beckomberga var just Sigrid Hjertén. Hon var inlagd på Beckomberga i omgångar från 1936 fram till dess att hon avled i sviterna av en misslyckad lobotomi 1948. Relationen mellan de båda konstnärinnorna var ansträngd. Sigrid, som inte målade under denna period, hade svårt att acceptera att andra ägnade sig åt måleri och Ester var inte sen att försvara sig. ”Damerna krigade med varandra” så att man för en tid måste skilja dem åt. Isaac Grünewald krävde att Sigrid skulle få stanna på avdelningen och Ester tvingades därför att en tid vistas på en annan avdelning. Trots all antagonism intresserade sig Sigrid Hjertén för Esters konst och då främst för porträtten. Sigrids kommentarer, som skrevs ned av en i Esters konstnärskap djupt engagerad underläkare, var – om än positiva – oftast ganska giftiga. ”Den kan man se på utan att kräkas” var omdömet om ett av porträtten.
Ester Hennings konstnärskap skulle komma att nå en större publik än sjukhuspersonalen och Sigrid Hjertén. I maj 1946 anordnades utställningen ”Schizofren konst” i Göteborg. Den som hade flest verk med på utställningen var Ester. Bland de övriga konstnärerna fanns namn som Carl Fredrik Hill och Ernst Josephson. På vernissagedagen avbildades ett av Ester porträtt på Göteborgs-Tidningens framsida och hon fick genomgående mycket fin kritik av recensenterna. Belysande för intresset för utställningen var att den blev lika mycket omskriven som den samtidigt pågående stora van Gogh-utställningen.
Efter att ha varit inlåst på avdelning 22 på Beckomberga i 15 år gavs Ester frigång, vilket innebar en möjlighet att på egen hand lämna avdelningen. Hon hade då varit inlåst i totalt 28 år på olika mentalsjukhus. Tre år senare fick hon ett passerkort och därmed tillåtelse att lämna sjukhusområdet. Med den nyvunna friheten utforskade hon naturen och plockade blommor, som hon sedan kunde måla av. Hennes käraste motiv var emellertid maskinistens stuga på sjukhusområdet, vilken hon målade av ett femtiotal gånger, alltid i olika färgställningar.
En ännu större känsla av frihet fick Ester Henning erfara 1969 då hon flyttades från Beckomberga till Bolmängens sjukhem i Flen, ett litet privat sjukhem med endast 20 gäster. För första gången i sitt liv fick den nu drygt 80-åriga Ester ett eget rum. Från sitt fönster kunde hon se en trädbevuxen backe med två stora stenblock, ett motiv som hon avbildade ett flertal gånger. De tre år som hon tillbringade i Flen blev en konstnärligt mycket produktiv period. Denna period sammanföll även med ännu ett publikt framträdande. 1970 gavs en stor presentation av hennes verk då Svenska konstnärinnors förening anordnade en jubileumsutställning på Liljevalchs, där Ester Henning deltog som speciellt inbjuden med inte mindre än 175 verk som fyllde den största salen på Liljevalchs. Sjukhemmets föreståndare skjutsade Ester till Stockholm och Liljevalchs, där en liten mottagningskommitté med bland andra Janny-Lisa Clason väntade. Ester vägrade dock först att gå in på Liljevalchs. I stället blev hon sittande ett par timmar på trappan utanför. När hon till slut gick in i konsthallen, tittade hon först noga på alla de andra konstnärinnornas verk och sade att det var fina, varefter hon gick in i den största utställningssalen, där hennes egna verk hängde. Hon smög försiktigt efter väggarna och sade inte ett ord. Tårarna bara rann.
Efter tre år i Flen var den relativa friheten emellertid över. Ester hade med åren blivit rätt tung och orörlig och när hennes orörlighet tilltog alltmer kunde hon till slut inte längre vara kvar på det privata sjukhemmet. I stället fick hon återvända till tillvaron på avdelning 22 på Beckomberga.
Sina sista sju år tillbringade Ester Henning som långvårdspatient på Solberga sjukhus i Älvsjö, utanför Stockholm. Hon var nu både blind och döv och dessutom oförmögen att resa sig ur den spjälsäng, som på något sätt blev en slutgiltig symbol för den instängdhet som hon under större delen av sitt liv hade varit utsatt för. Den 1 maj 1985 avled Ester Hening vid en ålder av 97 år och hon begravdes i familjegraven på Mora nya kyrkogård. Hon hade till slut fått komma hem.
Nationalmuseum äger en stor samling med Ester Hennings färgkritsteckningar och på Moderna Museet finns hennes porträtt av Sigrid Hjertén i färgkrita, hon finns även representerad hos Statens konstråd och på Värmlands museum.
Ester Hennings konstnärskap har fortsatt att fascinera nya generationer. 2001 visades hennes konst på Bror Hjorths Hus i Uppsala och samma år kom Irja Bergströms bok om konstnärinnan ”Ester Henning – Kvinnoöde, Konstnärsdröm, Anstaltsliv” (Carlsson Bokförlag, 2001). Maud Nycanders tv-dokumentär om Ester Henning, ”Konstnärinnan på avd. 22” (2009) har inneburit ett fördjupat intresse, liksom Anna Jörgensdotters roman ”Drömmen om Ester” (Albert Bonniers förlag, 2015).
92. 2675380. ESTER HENNING. Stenblock och träd, färgkrita på papper, 26 x 33 cm.
Beskrivning
ESTER HENING
1887-1985
”Stenblock och träd”
Stämpelsignerad E H. Färgkrita på papper, 26 x 33 cm.
Ester Henning - ett gripande livsöde och en obändig skaparkraft som trotsade en livslång tillvaro i en nedbrytande mentalsjukhusmiljö och skapade något av det mest berörande inom svensk 1900-talskonst.
Ester Hennings livsöde hör onekligen till svensk konsthistorias mest gripande. Hon föddes 28 oktober 1887 i Yngshyttan, norr om Filipstad, som dotter till skomakaren Carl Johan Henning och hans hustru Lovisa. Paret fick totalt åtta barn och man levde under mycket små omständigheter. Efter fyra år i folkskolan skickades Ester i väg till Mora, där hon redan i 12-13-årsåldern fick börja ”sin bana som tjänarinna hos främmande människor”, för att använda konstnärinnans egna ord. Hennes fallenhet för att rita uppmärksammades och uppmuntrades av en matmor i ett av de hem där hon arbetade. Från 1900 till 1911 bodde Ester i Mora och det har spekulerats mycket om den påverkan som Zorn eventuellt kan ha haft på hennes konstnärsdrömmar.
1911 begav hon sig till Stockholm, där olika arbeten varvades med fyra terminers sporadiska studier vid Tekniska skolan. Under studierna hade hon visat störst intresse för figurmodellering och det var också inom denna konstart som Ester uppmärksammades i en artikel i Idun 1915 med titeln ”Från automatdiskerska till skulptris. Ester Henning och hennes konst”. Av artikeln framgår de stora umbärande som hon fick utstå på de olika arbetsplatserna. Situationen skulle dock komma att bli än värre. Arbetslös och utfattig blir Ester den 17 april 1916 vid Riddarhustorget anhållen för ”mot konstapeln Jansson förövat våld”. Dagen därpå förs hon till Katarina sjukhus ”för sinnessjukdom”, som det står i polisrapporten. Efter fem veckor skrivs hon ut som frisk, men med diagnosen Dementia praecox, det vi i dag kallar schizofreni. Tre år senare måste hon åter tas in på mentalsjukhus, denna gång på Säters hospital. Ester hade då haft vanföreställningar om att föräldrarna försökte hypnotisera henne till att ”bli konstig” och hon hade som en följd av detta skurit av elledningarna i föräldrarnas hus och slagit en stekpanna i huvudet på sin mor.
Under de tre-fyra första åren på Säter fortsätter Ester Henning sitt konstnärliga skapande, men sedan förvärras hennes tillstånd markant, hon slogs, var ”nyckfull” och ”hållningslös” och sprang omkring naken. Efter sex år på Säter hamnar hon på Uppsala hospital, som bland sina patienter tidigare hade sett namn som Gustaf Fröding och Ernst Josephson. Därefter tillbringar hon några år på Långbro. När det nybyggda Beckomberga - ett av Europas största mentalsjukhus, med plats för över 1600 patienter - öppnar 1932 flyttas Ester dit. Hon är då autistisk och periodvis även mutistisk. Ester Henning hamnar först på en avdelning för ”slöa och osnygga”, men efter en tid överflyttas hon till en kronikeravdelning, avdelning 22. På avdelningen fanns en övervakningssal med åtta sängar och denna dystra miljö skulle komma att bli Ester Hennings hem i över 40 år.
Det underliga inträffar dock att denna nedbrutna kvinna, i en allt annat än inspirerande anstaltsmiljö, kommer att skapa konst som hör till vårt lands mest fascinerande och gripande. Allt sker tack vare kuratorn Janny-Lisa Clason, som när hon 1936 anställs vid Beckomberga får höra av personalen om hur Ester hade försökt rita med en kolbit på toalettpapper och hur hon hade mosat blomblad mellan sina fingrar och tecknat med växtmassan på undersidan av stolsitsarna. Den framsynta kuratorn ser till så att Ester får färgkritor och papper. Därmed ges förutsättningar för konstnärinnan att börja skapa på riktigt.
Ester Hennings motivvärld blir av förklarliga skäl begränsad till den miljö som fanns inom sjukhusets murar. En stor del av hennes produktion föreställer vyer med Beckombergas kasernliknande paviljonger. Sittande i sängen fångade hon dessa miljöer, som hon kunde se genom fönstret i sovsalen. Ett och annat blomstermotiv förekommer också. En betydande motivkrets utgör hennes skildringar av medpatienterna. De flesta porträtten tillkom utan modellens vetskap. Ester brukade sitta i ett hörn av dagrummet och under lång tid iaktta och studera de andra patienterna, för att sedan med sina färgkritor hastigt fästa någons drag på papperet. Porträtten var ofta en sammansmältning av aktuella kännetecken och minnesrester från tidigare möten med den avbildade. Inte minst förekommer det avtryck av konstnärinnans eget känslotillstånd i dessa verk. För Ester betydde porträtten något annat än avbildning. Hon stod i ett särskilt magiskt förhållande till bilderna och inledningsvis vakade hon över dem och lät ingen utomstående varken få se eller förvärva dem.
Konstnärinnans snabba och expressiva arbetssätt ger porträtten en slående nerv. De tycks närmast vibrera av en livskraft, som kullkastar den gängse bilden av mentalpatienter som nedbrutna till kropp och själ. Ester såg kanske sin egen obändiga kraft även hos medpatienterna eller så lät hon överföra den till dem i porträtten.
Många av Ester Hennings motiv är utförda med täta skurar av streck och dessa bilder ger klara associationer till de febriga målningar som Sigrid Hjertén skapade under sina sista aktiva år. En av Esters medpatienter på avdelning 22 på Beckomberga var just Sigrid Hjertén. Hon var inlagd på Beckomberga i omgångar från 1936 fram till dess att hon avled i sviterna av en misslyckad lobotomi 1948. Relationen mellan de båda konstnärinnorna var ansträngd. Sigrid, som inte målade under denna period, hade svårt att acceptera att andra ägnade sig åt måleri och Ester var inte sen att försvara sig. ”Damerna krigade med varandra” så att man för en tid måste skilja dem åt. Isaac Grünewald krävde att Sigrid skulle få stanna på avdelningen och Ester tvingades därför att en tid vistas på en annan avdelning. Trots all antagonism intresserade sig Sigrid Hjertén för Esters konst och då främst för porträtten. Sigrids kommentarer, som skrevs ned av en i Esters konstnärskap djupt engagerad underläkare, var – om än positiva – oftast ganska giftiga. ”Den kan man se på utan att kräkas” var omdömet om ett av porträtten.
Ester Hennings konstnärskap skulle komma att nå en större publik än sjukhuspersonalen och Sigrid Hjertén. I maj 1946 anordnades utställningen ”Schizofren konst” i Göteborg. Den som hade flest verk med på utställningen var Ester. Bland de övriga konstnärerna fanns namn som Carl Fredrik Hill och Ernst Josephson. På vernissagedagen avbildades ett av Ester porträtt på Göteborgs-Tidningens framsida och hon fick genomgående mycket fin kritik av recensenterna. Belysande för intresset för utställningen var att den blev lika mycket omskriven som den samtidigt pågående stora van Gogh-utställningen.
Efter att ha varit inlåst på avdelning 22 på Beckomberga i 15 år gavs Ester frigång, vilket innebar en möjlighet att på egen hand lämna avdelningen. Hon hade då varit inlåst i totalt 28 år på olika mentalsjukhus. Tre år senare fick hon ett passerkort och därmed tillåtelse att lämna sjukhusområdet. Med den nyvunna friheten utforskade hon naturen och plockade blommor, som hon sedan kunde måla av. Hennes käraste motiv var emellertid maskinistens stuga på sjukhusområdet, vilken hon målade av ett femtiotal gånger, alltid i olika färgställningar.
En ännu större känsla av frihet fick Ester Henning erfara 1969 då hon flyttades från Beckomberga till Bolmängens sjukhem i Flen, ett litet privat sjukhem med endast 20 gäster. För första gången i sitt liv fick den nu drygt 80-åriga Ester ett eget rum. Från sitt fönster kunde hon se en trädbevuxen backe med två stora stenblock, ett motiv som hon avbildade ett flertal gånger. De tre år som hon tillbringade i Flen blev en konstnärligt mycket produktiv period. Denna period sammanföll även med ännu ett publikt framträdande. 1970 gavs en stor presentation av hennes verk då Svenska konstnärinnors förening anordnade en jubileumsutställning på Liljevalchs, där Ester Henning deltog som speciellt inbjuden med inte mindre än 175 verk som fyllde den största salen på Liljevalchs. Sjukhemmets föreståndare skjutsade Ester till Stockholm och Liljevalchs, där en liten mottagningskommitté med bland andra Janny-Lisa Clason väntade. Ester vägrade dock först att gå in på Liljevalchs. I stället blev hon sittande ett par timmar på trappan utanför. När hon till slut gick in i konsthallen, tittade hon först noga på alla de andra konstnärinnornas verk och sade att det var fina, varefter hon gick in i den största utställningssalen, där hennes egna verk hängde. Hon smög försiktigt efter väggarna och sade inte ett ord. Tårarna bara rann.
Efter tre år i Flen var den relativa friheten emellertid över. Ester hade med åren blivit rätt tung och orörlig och när hennes orörlighet tilltog alltmer kunde hon till slut inte längre vara kvar på det privata sjukhemmet. I stället fick hon återvända till tillvaron på avdelning 22 på Beckomberga.
Sina sista sju år tillbringade Ester Henning som långvårdspatient på Solberga sjukhus i Älvsjö, utanför Stockholm. Hon var nu både blind och döv och dessutom oförmögen att resa sig ur den spjälsäng, som på något sätt blev en slutgiltig symbol för den instängdhet som hon under större delen av sitt liv hade varit utsatt för. Den 1 maj 1985 avled Ester Hening vid en ålder av 97 år och hon begravdes i familjegraven på Mora nya kyrkogård. Hon hade till slut fått komma hem.
Nationalmuseum äger en stor samling med Ester Hennings färgkritsteckningar och på Moderna Museet finns hennes porträtt av Sigrid Hjertén i färgkrita, hon finns även representerad hos Statens konstråd och på Värmlands museum.
Ester Hennings konstnärskap har fortsatt att fascinera nya generationer. 2001 visades hennes konst på Bror Hjorths Hus i Uppsala och samma år kom Irja Bergströms bok om konstnärinnan ”Ester Henning – Kvinnoöde, Konstnärsdröm, Anstaltsliv” (Carlsson Bokförlag, 2001). Maud Nycanders tv-dokumentär om Ester Henning, ”Konstnärinnan på avd. 22” (2009) har inneburit ett fördjupat intresse, liksom Anna Jörgensdotters roman ”Drömmen om Ester” (Albert Bonniers förlag, 2015).
Slagauktion
30 mars, start kl 10, på Nybrogatan 32, Stockholm.
Konsthantverket bjuder på ett brett utbud av spännande designföremål, klassiska och moderna möbler, mattor, keramik, glas, silver och smycken från olika tider.
Avdelningen för klassiska möbler och konsthantverk lockar, bland mycket annat, med ett italienskt hörnskåp från 1700-talet med vackert målade landskap, en intressant tazza i marmor från Kolmårdens marmorverk snarlik de som placerades 1824 på balkongen och kolonnraden på Rosendals slott och en ovanlig karmstol s.k. Fine Art Society Armchair från det Engelska 1800-talet, formgiven av George Faulkner Armitage (1849-1937) -. Andra intressanta objekt är en sengustaviansk ljuskrona i brännförgylld mässing tillverkad i Stockholm och ett svärtat och förgyllt rokokoskrivbord med träskuren dekor samt Greve Nils Mörner af Morlandas sigill.
Designavdelningen har mycket som väcker habegär, så som en vas i stengods signerad Salto, en av Bertil Valliens gjutna glasskulpturer med polykrom dekor och ett par asymmetriska fåtöljer tillskrivna Arne Norell. Vidare lockar en vävd tapet från 1950-talet av Lars Gynning med cirkustema, en soffa från Firman Svenskt Tenn med tyget "gröna fåglar" och Märta Måås-Fjetterströms "Blå heden".
Asiatiska avdelningen har flera attraktivt blå monokromer från tiden kring sekelskiftet 1800 och dekorativa tallrikar målade i famille rose och famille verte.
Tunga fina bestick i silver hittar man på silveravdelningen och en ovanlig liten förgylld medicinsked i barnstorlek av Gustaf Möllenborg, Adolf Zethelius visar på hög kvalitétmedvetenhet i ett par sockerskålar liksom Johan Rohde i en bonboniere för Georg Jensen. Intressant är den lilla bägaren med Karl XII:s nödmynt och vodkasetet i näverimitation stämplat i S:t Petersburg.
Under smycken imponerar en samling 1800-talssmycken med tidstypiska sammanställningar av guld emalj, pärlor och ädelstenar men även intressanta svärtade järnsmycken från Berlin. Under 1800-talet präglades smyckemodet av en historisk medvetenhet vilket visar sig i återblickar till ornament från äldre tider.
På konstavdelningen presenteras en samling verk av modernisten Ester Henning, vars färgstarka och mycket personliga konstnärskap, fortsätter att fascinera och intressera en bred publik. Vi kan även rekommendera att ni passar på att se verken av en mer minimalistisk modernist, Albert Johansson, i vars konstnärskap ett experimenterande med rumslighet i en ljus färgskala tacksamt möter det skandinaviska vårljuset.
Det växande intresset för skulpturer, som atmosfärskapande element i våra interiörer, bemöter vi genom att erbjuda ett stort antal dekorativa exemplar, alla noggrant utvalda utifrån konstnärskap och estetiska kvalitéer. Några namn ur samlingen är Bror Hjorth, Arvid Knöppel och David Wretling.
I visningen finns även många målningar av stora namn inom det klassiska måleriet, till exempel det charmiga och välmålade verket “Tidningsläsaren” av Oscar Björck samt verk av Hanna Pauli, Esther Ellquist-Bauer och Helmer Osslund. I lyckade möten med dessa är även vår samtid representerad. Passa på att försjunka i de stämningsfulla verken av Lars Lerin och Alexander Klingspor, liksom att piggas upp av Madeleine Pyks färgstarka verk.
Avslutningsvis så imponerar visningens äldre måleri genom sina måleriska kvalitéer och outtömliga narrativ. Här kan bland annat lyftas fram ett utsökt stilleben från 1700- talet, holländsk skola, där en ekorre har tagit för sig av sommarens frukter och bär. Här finns också fantastiska pastorala landskap som får oss att längta ut i naturens paradisiska marker.
