EN NY GENERATION

Auctionet bjöd in de tre unga samlarna Olof Neppelberg, Leo Nilsson och Hilma Svensmark Malek till Bacchus Antik på Upplandsgatan – för att prata om jakten, fynden och hur allt började.

Av: Jesper Tillberg, Foto: Jesper Florbrant

DÖRREN GLIDER UPP till Bacchus Antik i Stockholm. Föremålen tronar på dignande hyllor. I taket hänger armaturer. Längs golvet stoltserar stolar och bord från gångna tider. En riktig skattkammare. Särskilt för dagens trio. Leo Nilsson, 16 år, från Märsta är redan på plats. Han studerar pjäserna i skåpet.

– Min favorit är Edvin Öhrström, men jag gillar även Ingeborg Lundin säger han och man inser snabbt att den här samlaren må ha få år på nacken, men han har gott om kunskap.

Småländska Lundin, knuten till Orrefors mellan 1947 och 1971 har skapat både bruks- och konstglas, ofta i en graciös stil med surrealistisk gravyr. Leo skannar av hyllorna. Ingen Ingeborg, inte ens ”Äpplet”, hennes mest kända vas, den hon skapade för H55-utställningen och som ofta anses ha förnyat Ariel-tekniken.

– Men se där! utbrister Leo och pekar. I hyllan står en Ariel-skål av favoriten Edvin Öhrström signerad och numrerad. Prisbilden har Leo bra koll på. Keramik och glas är en specialitet.
– Att göra fynd är en del av drivkraften i mitt samlande.

Så kliver näste unge samlare in . Olof Neppelberg har cyklat hit efter en runda i ett antal second hand-butiker. Även han drivs av att göra fynd, men den emotionella sidan är minst lika viktig, att få uppleva hur antikviteter har ett ursprung och bär på en historia. Sist anländer Hilma Svensmark Malek, 14 år. Hon kommer direkt från Uppsalatåget. Hemstaden med dess omnejd är hennes jaktmarker och på frågan vad hon främst fascineras av så skiner ögonen upp:

”Silver!” Det är lätt att föreställa sig hur samma ögon en gång sken upp då hon blev samlare. Hilma minns:
– Jag var åtta år. Min farbror samlar och han hade en hel lägenhet fylld med bland annat nyrenässansmöbler och kinesiskt porslin. Det var så vackert.
Intresset var fött och utvecklades till specialiteten silver, mycket tack vare att hennes pappas morfar var silversmed.'

– Det är spännande med silver, materialet kan utföras på så många sätt. .

"Vissa mästrar lite. De tror att vi inte kan något, men när vi ställer frågor och synar stämplar och signaturer förstår de att vi har koll "

Precis som pojkarna gillar hon att göra ekonomiska fynd. Förtjänsterna kan ju återinvesteras i nya klenoder men det bästa är att hitta något föremål hon längtat efter.

– Jag gillar främst att samla. Om det finns en serie vill jag gärna ha fler i den serien. Även Olof har släktingar att brås på, morfar var auktionist, ”vid bondauktioner i Småland”, och när Olof var sju år fascinerades också han av de äldre föremålens magiska kraft.

– Jag köpte mest småsaker i början, mässingsskålar och sånt. Jag gillade tanken på att det jag höll i handen kunde vara värt så mycket mer. Så är det fortfarande. Nu har jag förstås mer kunskap om objekten. Trion blir komplett med Leo, också han har samlandet i blodet.

– Min morfar och jag är väldigt lika. Han samlade, så det blev naturligt att jag också började göra det. Jag började som sexåring. Då var det Lego och Star Wars. När jag var runt tio år blev det spel, Nintendo från 80- och 90-talet. Men det var först i april förra året som samlandet nådde en ny nivå, minns han. Vad hände då, just i april?

– Då var det världens största loppis, på Solvalla. Där började jag samla på allt med Rörstrand och Gustavsberg. Det spelade ingen roll om det var kantstött. Sen ställde jag upp allt på ett bord hemma. Pappa föreslog att jag skulle börja sälja också. Då kontaktade jag morfar igen.

Ett sätt att umgås

Kort sagt, antikviteter – ett lätt sätt att umgås, även över generationer. Och där ligger charmen. Men de unga samlarna kan alla intyga att vissa vuxna kan bemöta dem på ett speciellt sätt.




– Vissa mästrar lite. De tror att vi inte kan något, men när vi ställer frågor och synar stämplar och signaturer förstår de att vi har koll, säger Olof.
Leo nickar. Kunskap är generellt något han gillar med sitt samlande.




– Ju mer jag vet, desto större respekt får jag för föremålet. Mitt drömobjekt vore nog en skål i stengods ur Wilhelm Kåges Farsta-serie, från Gustavsberg, med mörk och melerad glasyr där den liksom runnit och du känner hur tiden stelnat, säger han poetiskt och fingrar på paketet som han tagit med sig.




Också Hilma ser kunskapen som en del i samlandet. De historiska föremålen har skapat ett större intresse för historia generellt, om gångna tider och epoker. Drömobjekten är många, men bra till ligger svenske Wiwen Nilsson, född i Köpenhamn, sannolikt mest känd för sitt silver i geometriska former.




– Särskilt de med kantiga former och skarpa linjer gillar jag, de är så fina, ler hon.
Wiwen Nilsson fick sitt stora genombrott på Stockholmsutställningen 1930 med sin modernism och fascinerar än idag. Olof har också en drömformgivare förknippad med Köpenhamn, Axel Salto. Hans verk i stengods och keramik betingar höga priser. Det är han väl medveten om.




– Bukowskis sålde nyligen en vas av Salto för 1,8 miljoner kronor, säger Olof.
Även om han inte rör sig på de nivåerna idag så gör han klipp. Han minns hur han köpte en Napoleonfigur för 160 kronor i en second hand-butik och sålde den till en antikhandlare i samma kvarter för 1 700 kronor. Det är många procents ökning.




Så tar Olof fram sin klenod, en tennvas han köpte på loppis. Pjäsen är, som Olof kallar det, ”Anna Petrusk i sin stil och andas Swedish Grace”. Därefter virar Leo fram sitt favoritobjekt ur det skyddande pappret. Det är en Öhrström, en välkänd pjäs, inte lika stor som sin storasyster vid Sergels Torg, glasobelisken “Kristall” som invigdes 1974, men väl så imponerande.




– Den här säljer jag inte för vilket pris som helst, säger den unge samlaren och ler.