Glaserat lergods. Höjd 20,5 cm.
Bakgrund: Den av formgivarna på Upsala-Ekeby som var närmast leran, materialet, var Ingrid Atterberg (1920-2008). Hon experimenterade alltifrån första början, som den skolade keramiker hon var, med leror, glasyrer och tekniker. Till exempel återupplivade hon svartleran, en blandning av rödlera och manganoxid, och gjorde den till ett effektfullt inslag i många konstgodsserier, inte bara hennes egna; hon fick också fram en serie, Sintergods, som lyckades frambringa stengodseffekter ur den uppländska leran; hon hittade även på ett sätt att använda sig av chamottelerans effekter utan att behöva dreja den.
Men Ingrid Atterberg skulle inte intagit platsen som en av de stora i svensk keramik, om hon inte hade lyckats förena sin känsla för leran med en stilsäker modernistisk kompass. Särskilt under 1950-talet visade sig detta, med serier som Pepita, Domino, Pylon, Kort serie, Tricorn, Chamotte, Spira med flera. Hon lämnade fabriken 1964, för andra designuppdrag. Då hade hon varit där i 20 år. Så småningom återupptog hon keramiken i egen ateljé i Uppsala och där fortsatte det flitiga experimenterandet med lera och glasyrer, men med ett radikalt annorlunda gods som resultat.
Smärre krackleyr, några märken.
Glaserat lergods. Höjd 20,5 cm.
Bakgrund: Den av formgivarna på Upsala-Ekeby som var närmast leran, materialet, var Ingrid Atterberg (1920-2008). Hon experimenterade alltifrån första början, som den skolade keramiker hon var, med leror, glasyrer och tekniker. Till exempel återupplivade hon svartleran, en blandning av rödlera och manganoxid, och gjorde den till ett effektfullt inslag i många konstgodsserier, inte bara hennes egna; hon fick också fram en serie, Sintergods, som lyckades frambringa stengodseffekter ur den uppländska leran; hon hittade även på ett sätt att använda sig av chamottelerans effekter utan att behöva dreja den.
Men Ingrid Atterberg skulle inte intagit platsen som en av de stora i svensk keramik, om hon inte hade lyckats förena sin känsla för leran med en stilsäker modernistisk kompass. Särskilt under 1950-talet visade sig detta, med serier som Pepita, Domino, Pylon, Kort serie, Tricorn, Chamotte, Spira med flera. Hon lämnade fabriken 1964, för andra designuppdrag. Då hade hon varit där i 20 år. Så småningom återupptog hon keramiken i egen ateljé i Uppsala och där fortsatte det flitiga experimenterandet med lera och glasyrer, men med ett radikalt annorlunda gods som resultat.
Smärre krackleyr, några märken.
Ange din plats för att se transportalternativ och priser.
Försök igen om en liten stund. Om det fortfarande inte fungerar, kontakta Auctionets support.
Gårdsfogdevägen 16
168 67 Bromma
Sverige