INGRID ATTERBERG. "Yondel", modell 2433, Upsala-Ekeby, 1959.

Lergods. Höjd 19 cm.

1959 hade Stockholmsoperan urpremiär på Aniara efter Harry Martinsons rymdepos, och samma år presenterade Ingrid Atterberg fem konstgodsserier inspirerade av och namngivna efter gestalter och fenomen ur Aniara. Yondel var en av dem, de övriga var Gondel, Mima, Dori och Yurg. De fyra serierna framstår som ett ovanligt och lyckat exempel på korsbefruktning mellan litteratur, musik och keramisk konst.

Bakgrund: Den av formgivarna på Upsala-Ekeby som var närmast leran, materialet, var Ingrid Atterberg (1920-2008). Hon experimenterade alltifrån första början, som den skolade keramiker hon var, med leror, glasyrer och tekniker. Till exempel återupplivade hon svartleran, en blandning av rödlera och manganoxid, och gjorde den till ett effektfullt inslag i många konstgodsserier, inte bara hennes egna; hon fick också fram en serie, Sintergods, som lyckades frambringa stengodseffekter ur den uppländska leran; hon hittade även på ett sätt att använda sig av chamottelerans effekter utan att behöva dreja den.

Men Ingrid Atterberg skulle inte intagit platsen som en av de stora i svensk keramik, om hon inte hade lyckats förena sin känsla för leran med en stilsäker modernistisk kompass. Särskilt under 1950-talet visade sig detta, med serier som Pepita, Domino, Pylon, Kort serie, Tricorn, Chamotte, Spira med flera. Hon lämnade fabriken 1964, för andra designuppdrag. Då hade hon varit där i 20 år. Så småningom återupptog hon keramiken i egen ateljé i Uppsala och där fortsatte det flitiga experimenterandet med lera och glasyrer, men med ett radikalt annorlunda gods som resultat.