REIDAR SÄRESTÖNIEMI. Tidig höst, höstackar, signerad med dedikation samt daterad -48, olja på pannå.

50 x 60 cm, 77 x 88 cm.
Reidar Särestöniemi var en av Finlands mest särpräglade moderna konstnärer, han utvecklade under sina första år ett bildspråk som redan då bar spår av det som senare skulle bli hans signum: intensiva färger, stark naturmystik och en personlig tolkning av livet i Lappland.
Under 1940- och början av 1950-talet studerade Särestöniemi vid Konstindustriella läroverket och senare vid Konstakademin i Helsingfors samt i Leningrad. Hans tidiga verk visar tydligt påverkan från Rysk ikon- och folkkonst, som han kom i kontakt med under sina studier i Leningrad. Motiven utgår ofta från vardagen i Lappland, självporträtt och porträtt av släktingar, djur och traditionella landskap. Lapplandsnaturens vardagsscener – skogar, snölandskap, renar, byliv samt skildringar av arbetet och livet i norr, förankrade i hans egna erfarenheter från gården i Kittilä. Redan i slutet av 1950-talet började hans målningar få större dukformat, kraftigare färger, särskilt klarblått, rött och orange, ett mer mytiskt och expressivt anslag.
Särestöniemi är mindre känd för sina nakenstudier än för sina färgstarka landskap, men figurmålningen spelade en viktig roll i hans konstnärliga grund. Under sina studier vid både Konstindustriella läroverket i Helsingfors och senare vid Konstakademin, samt under sin tid i Leningrad arbetade Särestöniemi intensivt med klassisk figurteckning. Särskilt tiden i Leningrad gav honom en grund i den rysk-akademiska skolans krav på precision, volym och kroppslighet. Det är här vi finner hans mest renodlat traditionella nakenstudier, som visar en klar behärskning av proportioner och modellering av kroppens ljus.
Särestöniemi målade ett betydande antal porträtt, framför allt i sitt tidiga och mellersta skapande. I familjeporträtten återkom han ofta till sina bröder, modern och andra närstående. Typiska drag för porträtten var kompakta och intima bildsnitt, en viss tyngd i uttrycket – porträtten bär ofta en känsla av stillhet, allvar eller vemod och mörkare färgskalor som fortfarande bär spår av akademisk skolning.
Landskapsmålningarna från 1960-talet kännetecknas av kraftfull färgsättning och en unik tolkning av Lappländska landskap. Under detta årtionde utvecklade han sitt karakteristiska bildspråk där naturen inte bara återges realistiskt utan laddas med känslomässiga och symboliska dimensioner. Fjäll, skogar, öar och norrsken förvandlas ofta till vibrerande färgfält där naturens energi syns för åskådaren. Måleriet förenar modernistiska influenser med en djupt personlig relation till den nordliga naturen, och som fortfarande räknas till det mest betydelsefulla i hans produktion.