INGE SCHIÖLER. "Sommar på Koster".

Signerad och daterad Inge Schiöler 1958. Olja på duk, 62x74 cm. A tergo Nr 999 i Gunnar Hjorténs förteckning.

PROVENIENS: Nordén Auktioner, katalognummer 117. Auktion Nr 6, 24 mars 1993.

Inge Schiölers (1908-1971) måleri var kraftfullt och intuitivt, en explosion i färger hanterade med grova penseldrag. Det syns som att han sällan eller aldrig planerade sina motiv med skisser. I stället målade han direkt på plats, i naturen, med duken lutad mot något eller lagd på marken.

Schiöler räknas tillsammans med bland andra Ivan Ivarson, Ragnar Sandberg, Nils Nilsson och Åke Göranson till de så kallade Göteborgskoloristerna. De framträdde aldrig som en formell grupp och var sinsemellan stilistiskt olika, men med det gemensamt att de flesta studerade under Tor Bjurström på Valands konstskola under 1920-talet och uttryckte sig med ett intensivt färgspråk där naturen var motivet men formen uttalades mer summariskt.

Under en period i Stockholm kom Inge Schiöler i kontakt med konstnärer som Gideon Börje, Albin Amelin, Bror Hjorth, Sven Erixson, Otte Sköld och Hilding Linnqvist. 1932 höll han sin första separatutställning. Men det uppdrivna arbetstempot, oregelbundna vanor och ekonomiska bekymmer försämrade Schiölers både fysiska och psykiska hälsa. Familjen såg till att han kom hem till Strömstad. Hösten 1933 diagnostiserades han med schizofreni och skrevs in på S:t Jörgens mentalsjukhus på Hisingen i Göteborg, en vistelse som varade ända till 1960.

Inge Schiölers genombrott kom paradoxalt nog med en stor retrospektiv utställning 1938 under hans mörkaste period på S:t Jörgen. Där dröjde det nio mer eller mindre apatiska år innan han närmade sig måleriet igen, först trevande på toalettpapper, lakan och väggar men med tiden alltmer fullödigt. De övervakade permissionerna blev viktiga. De varade bara några dagar, men under bar himmel vid västkusten målade Schiöler med manisk energi.

Mot slutet av 1950-talet köpte familjen en sommarstuga åt honom på Sydkoster. Den blev hans konstnärliga bas resten av livet. Han hade aldrig någon ateljé utan målade utomhus och bara på sommaren, men i huset kunde han hänga målningarna på tork, laga fiskgratäng, röka en cigarett.

Inge Schiöler var ett naturbarn. Det var hans element redan som liten. Han arbetade explosivt, kunde färdigställa flera verk om dagen, plöjde med penseln i den glansiga oljefärgen – eller ”täljde med färgen” som han själv sa. Han målade de landskap på Kosteröarna han inte klarade sig utan. De glödande röda husen, det kärvt blå vattnet, de flammande utbrotten av färg mot den karga graniten, det oändliga dallrande ljuset och den mjuka poesin av somrig växtlighet.

Försjunken i den livsbejakande värld han avbildade var han lycklig.