)
När vi talar om antikviteter är det inte ovanligt att tankarna vandrar till rokokons mjuka, svängda former. Kanske beror det på att dessa former erbjuder en charmig kontrast till dagens stilrena och minimalistiska ideal, eller på att det lekfulla formspråket så ofta fått representera "forna tider" i sagor och filmer.
Rokoko - den lekfulla stilen
Det mest typiska för rokokons möbler är de dramatiskt böljande formerna. Överdrift och asymmetri är ledorden, likaså naturdekor och ljusa färger. Exotiska inslag från kinesisk kultur är populära, liksom material såsom siden och porslin.
Med start i Frankrike och 1700-talets första hälft, tog sig trenden vidare till Sverige på 1730-talet, när franska konstnärer skulle smycka det kungliga slottet. Modet spred sig därefter långsamt ut i den svenska adeln, och glansdagarna i Stockholm rådde från 1750 till 1780-talet. Den fattigare allmogen influerades först vid sekelskiftet 1800.
Stilen kallased under sin samtid för Louis XV (Louis quinze) efter den franska kungen. © Wikimedia Commons
Efter att den franska regenten, solkungen Ludvig XIV avled 1715, utvecklades rokokon som en utsvävning av barockens tunga former. De rika levde friare och flådigare i en lättsammare tid, och formspråket följde därefter - luftigt, lekfullt, lätt och naturnära. Kakelugnen var en nyhet, och där var det populärt att samlas. Stolar stoppades fylligare för långa sociala kvällar, möblerna blev lättare för att enklare flyttas runt i rummet, och nya serveringsföremål tillkom efter att kaffet blev allt populärare.
Under samtiden kallades stilen för Louis XV (Louis quinze) efter den unga kungen, men fick under 1800-talets början namnet “rokoko”. Uttrycket är en sammanslagning av orden rocaille och barocco, där det förstnämnda betyder klippformation på franska, respektive överdriven på italienska.
Så känner du igen Rokoko
Böljande S-former
Rokokons former är mer dramatiska än under föregående barocken. Studera benen på stolar och byråer, är de S-formade är det sannolikt rokoko eller senbarock. Övergångarna är mjuka och följsamma, med harmoniska och “feminina” linjer. På en stol kan detta tydas genom att följa siluetten av ben, sits, eventuella armstöd och ryggbricka.
Byråer och skåp tar ut svängarna rejält, en rokokobyrå har ofta en “mage” - den är kurvigare högre upp, medan barockens kurvor har en lägre tyngdpunkt - “runt höfterna”.
Även siluetten av silver och porslin följer mjuka former. Studera åsar, fötter och handtag, kanske finns det volutformade avsut, bladfötter, eller knoppformade lock. Smidet i silver och metall “dansar” och vrider sig, på ett asymmetriskt och lekfullt vis.
Herr och Fru Byrå. En rokokobyrå (till vänster) har ofta en kurvigare "feminin" siluett medan en senbarock (till höger) har lägre tyngdpunkt och anses signalera maskulinitet.
C-formationer, "Rocailler"
Under rokokon var det vanligt med motiv från naturen i alla dess former och utföranden. Finner du motiv av musslor, blad och vågor är det sannolikt en av rokokons efterlämningar. Detta kallas c-formationer, eller rocailler.
Dessa kan förekomma som bladfötter på silver och porslin, dramatiska vågrörelser i en byrå eller spegel, på draghandtag, sarger, kartuscher, tvärslår - överallt, och gärna i överflöd!
Motiv från flora och fauna hittar du bland annat på knoppar på terinner, målat på fällbord och fajansbord, mönster i textilier och tapeter, sniderier i sargar, balusterbrickor och så vidare. Tomma ytor är alltså inte tidstypiskt, de dekorerades gärna på ett eller annat vis.
Kineserier
Kina ansågs som ett rikt och exotiskt land, och motiv härifrån var vanliga - dessa kallas för kineserier. Genom Ostindiska kompaniet ökade handeln med länderna i öst, vilket underlättade för specialbeställningar från svenska kunder.
Detta kulturgifte gav prägel på föremål och stil under 1700-talet. Svenska vapensköldar på porslin blev på modet, och färgglada porslinsserviser med dekorativa ornament av fåglar, blommor eller svenska motiv. Hur de kinesiska porslinsmålarna tolkade beställningarna kunde ibland ge resultat i besvikelse hos kunden - men en humoristisk detalj för oss att skåda i nutid. Porslin med dessa misstag kan därför generera pengar på dagens marknad!
Karmstol med kineserier.
Kvalitet
Rokokoperioden uppvisar gedigna hantverk! Kvalitet och materialval har gjort att vi får njuta av dess lekfulla prakt än idag. Under denna lättsamma era spenderades mer tid i de social rummen, man skulle slösa med pengar - och det skulle synas! Med mer pengar kunde hantverkarna ägna desto mer tid åt kreativa utsvävningar och detaljrikedom. Krav ställdes på hög skicklighet inom smide, snide och alla sorters hantverk.
Stämplar och signaturer
För att kunna kvalitetsäkra arbeten utökades användandet av stämplar under 1700-talet. 1720 infördes ett nytt skråväsende, och strängare regler infördes för att garantera kvalitet och hålla lurendrejare borta. Silvret stämplades mer noggrant, och kattfotstämpeln tillkom 1754.
Kattfotstämpeln infördes 1754
1759 började även Stockholms snickarämbete med stämplar och signaturer. Svenska stolmakarämbetet började märka stolar med sitt sigill 1765, och mästarna började i regel signera sina stolar (även om det slarvades med denna företeelse). Om en stolmakare inte var medlem stämplade de istället med hallstämpel.
Byrå signerad mästaren Jacob Sjölin "JAC: SJÖLIN. KÖPING. N:o 69 "
På grund av dessa företeelser finner vi mycket kunskap om liv och kultur under 1700-talet. Notera att mästare som var verksamma vid hovet inte behövde tillhöra ett skrå, och osignerade möbler av hög kvalitet kan med god tur tillskrivas någon av de främsta.
Spegel med Stockholms hallstämpel 1760. Av Niclas Meunier, spegelfabrikör i Stockholm 1754-1797.
Stockholmsarbeten
Många av de allra duktigaste hantverkarna samlades i huvudstaden, där det var rikt på kunder, pengar och handelsmöjligheter. Av denna anledning talar man om Stockholmsarbeten respektive provinsarbeten, där man via kvalitet och olika lokala signum kan identifiera varifrån i landet en möbel var tillverkad.
Många möbelmästare, guld- och silversmeder fick nästintill en kändisstatus under sin samtid, och många blev själva väldigt förmögna.
Målade möbler
Rokokomöbler hade ofta bemålade ytor, till skillnad från nyrokoko, som vanligtvis visade lackad mahogny och valnöt.
Fällbord blev populära under 1700-talet, de var användbara men även dekorerade för att förgylla tillvaron när de inte användes. Dessa var ofta målade i tidsenliga motiv från flora och fauna. De kunde också svartbetsas för att imitera kinesiskt lack.
© Stockholms Auktionsverk
Golvur och väggur var moderna inslag, även dessa var lika praktiska som dekorativa. Särskilt golvur bemålades i klara färger och lokalt romantiserade scener och motiv.
Klara ljusa färger
Guld och glada pastellfärger, mässing och bladguld är i högsta grad typiskt för 1700-talet, allt för att skvallra om rikedom. Glada och klara färger i pastelltoner är frekvent använda, i kontrast till den lite mörkare och sombrare barocken. Gult, grönt, ljusblått och rosa var trendiga toner, och förekommer ofta tillsammans, som en böljande, blommande sommaräng.
På väggarna ser vi tapeter, textilier och målerier med rika detaljer - allt skulle dekoreras om det var möjligt. Småblommigt var supertrendigt i kontrast till renässansens och barockens svulstiga stora blommor och stilleben.
Marieberg serverar både färg, form och dekor enligt rokokons grundrecept
Porslinets färgfamiljer
Porslin och fajans med rika emaljfärger visar oss välbevarade kulörer från 1700-talets färgpalett. Om det inte var kinesiskt blå-vitt, var dekoren i kulörta färger. Vanligt vid kinesiska beställningar och importer var motiv utav emaljfärg som målades ovanpå glasyren, där det sedan brändes in.
Grönt, gult, rosa och svart var vanliga färger vid denna metod, och vi benämner dessa som “familjer”. Hör ni talas om famille rose eller famille vert, så är det denna påmålade metod som menas.
Det blåvita porslinet tåldes att brännas vid högre temperaturer, vilket lämnar dekoren välbevarad och nästintill intakt. Även om en tallrik har körts i diskmaskin, eller legat på havets botten i flera hundra år, kan vi njuta av det tidlösa blå-vita kinsesiska porslinet idag. Motiv och stil har därför kunnat kopieras och har på sätt och vis integrerats med vår europeiska kultur. Detta koboltporslin har en såkallad starkeldsfärg.
I Europa försökte vi efterskapa det briljanta ostasiatiska porslinet. Rörstrand, Marieberg och Meissen hade storhetstider under 1700-talet, med lekfulla färger och former med dekor på porslinet, likväl ornament som del av form och funktion. Ofta användes såkallad muffelfärg, där pigment blandades med terpentin och glasemalj och målades ovanpå redan bränt porslin. Med denna överglasyrsfärg kunde ännu dekor och motiv få ännu mer levande och detaljrika dekorer.
Material
Rokoko-perioden var en påkostad stil, detta speglas tydligt i möbelmaterialen. Hantverkarna strösslade med bronser, guld, ädelträ, marmor och blandningar av exotiska träslag.
Exotiskt ädelsträ
Intarsia var exklusivt och förekom ibland på högreståndsmöbler. På ett förenklat vis kan vi likna intarsia med ett pussel av snidda trädetaljer, en teknik som krävde hög hantverksskicklighet. Fina ädelträ presenterades i delikata blandningar, inte bara som intarsia, utan som iläggningar, fogar, lister, handsågade sarger, eller som mönstrat fanér.
Byrå, stockholmsarbete i rokoko, fanerad med amarant, jakaranda, lönn och plommon.
Stenskivor
Byråer skulle gärna ha en gedigen stenskiva med grovhuggen undersida. Kålmordsmarmor hade tidigare varit ett exklusivt material, och dess dekorativa, marmorerade utseende gjorde sig extra bra under 1700-talets flådiga dagar. Möbelhantverkarna hade som bekant börjat signera sina alster lite flitigare, och har vi tur kan vi hitta en signatur i rödkrita på undersidan av en byrå.
Rokokobyrå med stenskiva.
Mässing, bronser och förgyllda metaller
Gelbgjuteriet tog fart under 1700-talet, vilket gav större tillgång till metallegeringar såsom mässing. Mässingens egenskaper kunde smidigt följa rokokons dansande former, och var ofta dekorativa tillägg till exempelvis möbler i trä, i form av tex draghandtag eller andra beslag.
Förgyllda metaller var önskat av de som hade råd. Brännförgyllningsmetoden målade 1700-talet i guld men skördade också många liv genom sin giftiga tillverkningsmetod. Förgyllda applicker är typiska symboler för rokokons former, metoder och materialval. Bladguld och annan förgyllning användes på allt ifrån speglar, konsollbord, pendyler, lampetter och tapeter.
Applique, rokoko, matterad och polerad brännförgylld brons.
Speglar
Speglar från rokokoperioden är lika älskade idag som då. Med sin praktfulla storlek, dramatiska ornamentik, och gyllene skimmer satte det jaget och fåfängan i fokus. Staten krävde lyxskatt på stora spegelglas, vilket gjorde att glasskivan skars i två stycken. Förutom att undvika lyxskatt, var det också lättare för hantverkarna att hantera det känsliga materialet utan att behöva göra en förlust på projektet. Idag ser vi det snarare som en lyxig detalj, när vi hittar ett folierad spegelglas skuret itu. Spegelmakare behövde inte tillhöra ett skrå, men ram och och spegelglas var tvungna att tillverkas utav olika hantverkare.
Rokokospegel.
Kinesiska material
Kinesiska material fick större spridning, såsom silke och jade. Porslinet fick en allt större roll på matsalsbordet, och många nya serveringsföremål tillkom under 1700-talet. Kaffet greppade sitt fängslande tag om européerna, därav ser vi fler kaffekoppar, krämkoppar sockerskålar osv från rokokoperioden. Terrinen var en nyhet och figurinerna var en het fluga.
Terrin med underfat, rokoko, fajans, Frankrike, 1700-talets mitt.
Övriga material
Också glasbruken, med Kosta i spetsen, lyckades hävda sig väl med hjälp av duktiga mästare och gravörer.
Där rikedom finns, följer alltid billigare kopior och varianter. Papier Maché fick en rejäl uppsving under rokokoperioden, då det var ett billigt och enkelt vis att bilda ornamentik på, istället för att snida i trä och metall.
Bevaka sökordet "Rokoko" så låter vi dig veta när ett exemplar ligger ute för auktion.
)
)
){kind=spacer}