Berndt Friberg var en svensk keramiker född i Höganäs 1899.
Redan som tonåring började han jobba på Höganäsbolaget som hantlangare och kom tidigt i kontakt med keramiken. 1918 reste han till Danmark och arbetade där ett år för att sedan komma tillbaka till Sverige. Han tog då anställning vid Raus stenkärlsfabrik i Helsingborg.
Under 1920-talet och 1930-talets början jobbar Berndt Friberg hos flera olika keramiktillverkare. Svedala Slipvarufabrik, Visby Kakelfabrik, Ystad Nya Stenkärls och Keramikfabrik samt Nyman&Nyman i Höganäs. Föremålen från den här perioden av Berndt Fribergs liv är ovanliga. Ibland dyker enstaka objekt från framförallt Svedala Slipvarufabrik och Visby Kakelfabrik upp på auktionsmarknaden. Han gjorde bland annat ett antal spolformade vaser på Svedala Slipvarufabrik med typiska rinnande jugendglasyrer och med dekorer av bland annat blommor.
1934 beger sig Berndt Friberg till Stockholm och får anställning på Gustavsbergs porslinsfabrik. Med all den keramiska erfarenhet som han besitter så är han nu en skicklig drejare och han assisterar Wilhelm Kåge. 1937 tar han själv plats på Gustavsbergs studio och börjar producera eget stengods.
Berndt Friberg har blivit världskänd för sina vaser, skålar och fat i stengods. Harpälsglasyrer i brunt, gult, vitt och blått är eftertraktade av samlare i Sverige men också i USA, Japan, England och Sydkorea för att nämna några länder.
Under 1950/60-tal så är det framförallt matta glasyrer som han jobbar med. Under sent 1960-tal och 1970-tal börjar han jobba med allt blankare glasyrer i oxblodsrött, blått, turkost, och grönt. Fribergs egen favorit var den så kallade aniara-glasyren som rör sig i blå och lila nyanser och för tankarna till en oljig yta.
Kung Gustav VI Adolf var en stor keramiksamlare och hade flera Berndt Friberg i sin samling. Han fick i gåva av Gustavsberg och Berndt Friberg ett schatull med 24 stycken miniatyrer utvalda av Friberg själv. Endast 20-25 stycken sådana schatull tillverkades.
Berndt Friberg var Gustavsberg trogen ända fram till sin död 1981.